Med det nationella innovationssystemet förstås en bred helhet bestående av alla som producerar ny kunskap och kompetens, alla som drar nytta av detta samt mångsidiga interaktionsförhållanden mellan dessa båda grupper. De viktigaste beståndsdelarna i innovationssystemet är utbildning, forskning, produktutveckling och kunskapsintensiv företagsverksamhet. Ett mångsidigt internationellt samarbete är ett genomgående drag i systemet.

Producenter av ny kunskap är bland annat universiteten och yrkeshögskolorna, forskningsinstituten och företagen. Utnyttjare av kunskapen är oftast företagen, de enskilda medborgarna samt beslutsfattarna och förvaltningen som svarar för utvecklingen av samhället. Vikten av forskningskunskap vid utvecklandet av samhället och ekonomin har kontinuerligt vuxit, vilket ökar betydelsen av ett gott samarbete och nätverksbildning dels mellan den offentliga och privata sektorn, dels inom de olika sektorerna.

En viktig uppgift för vetenskaps- teknologi- och innovationspolitiken är att sörja för en balanserad utveckling av innovationssystemet och en förstärkning av interaktionen inom det. Vid sidan av denna uppgift har samverkan med andra sektorer i samhället som ekonomi-, närings-, arbetskrafts-, miljö- och regionalpolitiken och social- och hälsovården fått allt större betydelse. Förutsättningarna för en utveckling baserad på kunskap och kompetens skapas inom de olika politikområdena.